Just nu, bara idag är jag sjuk, det har jag varit i två veckor nu, kanske blir en tredje. Men det som jag ska berätta idag är hur jag mår och tänker om människor, läxor och annat.

Jag kan inte tänka klart, allt inne i mitt huvud är ibland bara vitt och tomt, men ibland är det så mkt att tänka på, så mkt att behöva reda ut, då ser min skalle ut som en klottrad vägg. Jag kan ligga i timmasr och tänka på saker, hur ska jag fixa allt, om det går, men i slutet blir det bara en massa nya frågor.

Nu är det gode lungt eftersom jag är sjuk, får sova mkt, ta igen mig. Men det är fortfarande mkt i min skallen som jag måste reda ut nån dag.

Men ibland så kan jag bara ligga ner på min säng och lyssna på musik, jag älskar att få en lugn stund för mig själv. Och när jag väl ligger där så kan inget störa mig, inga tankar som gnager i bakhuvudet. Men det stunden tar slut fort om någon ropar att jag ska komma, om nått är fel, om nån behöver hjälp. I min familj hjälper alla varandra, jag vet inte om det är bra elr dåligt, man måste väl få en chans att lära sig själv elr är det bättre att låta dom få hjälp så att dom kan se och lära?

Jag säger inga namn för att jag vill inte avslöja vem jag är, jag vill vara anonym, bara för att berätta hur jag har det. Så jag avänder andra namn, som int är dera elr mitt. Men om d känner dig träffad, om du känner igen detjag skriver elr om du tror att det är d jag skriver om, så säg det! Jag vet vars alla jag skriver om bor. Mn jag vill också att dom ska se vad jag skriver, men ändå inte.

Men jag orkar int skriva mer nu, jag får fortsätta senare idag om jag orkar.

Hade bra alla som läser!

Det här är första gången som jag bloggar, och du får snart reda på varför.

Först ska jag berätta en sak för er innan jag berättar om mitt förflutna, Du får kalla mig patetisk, men jag berättar bara hur jag har upplevt allt och hur jag tolkar allt som folk säger, jag skriver allt som jag tänker, det blir inte alltid bra, men det får duga.

Kärlek är knark.

När man väl provat på det vill man ha mer.

Man blir beroende.

Man skiter i allt och alla och gör vad som helst för att få mer.

Man säljer sin kropp.

Man ger upp hoppet om att leva om man blir utan.

Jag blev galen, förstörd och desperat.

Nu ska ni få veta hur, när och varför jag är jag.

Jag ska nu berätta allt om: Min Första Kärlek.

Jag var liten, jag kommer inte ens ihåg hur liten jag var, jag var kanske där kring 6 elr 7 år. Det gick en kille på min skola, i min klass, jag tyckte att han var söt, men det visste jag inte före han drog in mig på ett avskilt ställe och fråga om jag ville bli hans [;Får jag chans på dig?] Så som småbarn gör, det var kul, han var söt och rolig, men han övergav mig snabbt för en annan.

Efter ett tag, kanske ett år elr mindre så var det en äldre kille, som ville utforska mig, klämma här och där, kyssa mig, se hur underlivet såg ut, utforska varandra. Jag gick med på det, så dum som jag var, vi smög ut i skogen där man inte fick vara på rasterna, han fick sitt lilla roliga, men jag var bara där, ville bara vara nära, jag blev glad att han ens ville krama mig, men det räckte för mig, men han ville ha mer. Allt tog slut när han flytta. Han bor nu inte så långt ifrån där jag bor.

När han försvann så gick jag i 4:an, 4 år tlsm var borta. Han ignorera mig, jag var inte nog för honom, jag fick reda på hans msn, han igga mig. jag vet hans brorsas och lillasyrran nr, men jag vågar inte ringa, bara för att jag vet att han iggar mig. Jag sket i det. Tiden gick.

Jag blev tom, jag behövde nått att fylla upp tomrummet med, själv visste jag inte det, men kroppen handlade för sig själv.

Kroppen spela mig ett spratt, den sa att jag inte hade några vänner, jag blev deppad, men inte för de, jag trodde de, men jag deppade för att jag var ensamen, utan kärlek från en manlig människa. Jag blev elak, snodde saker, allt för att få uppmärksamhet, i det lagen var jag desperat. Jag hatar det ordet, men det är jag.

Jag besökte en tjej varje vecka för att prata, det hjälpte såklart inte, för jag prata om fel saker med fel person. Jag gav nästan upp, jag menar inte att jag tänkte ta självmord elr nå, men kroppen var på väg att brista. Sen, helt plötsligt när allt var som jävligast, som en gåva från gud så flyttade vi.

Nu visste jag vad som var felet, det slog mig en kväll. Jag var ensamen, jag behövde en kille, nån som gilla mig, och som jag gillar, en att spendera lite tid tlsm. När jag flyttade fick jag nya kompisar, jag spanade in en kille på samma gång som jag gick in genom dörren. När jag flyttade kom jag också närmare några kompisar från min andra skola.

Jag fick killen som jag ville ha, han var lite blyg, men söt och rolig, vi hade det trevligt tillsammans. Sen, så han att det var slut, jag vet inte varför, jag vet det inte fortfarande, men varje gång jag ser honom så tittar jag bort.

Han vet vad jag tänker, men han bryr sig inte.

Sen kom sjuan, klassen splittrades men jag fick gå kvar med min bästis, den som fortfarande står vid min sida, hon är den bästa, jag älskar henne som min vän, en som ställer upp, vi skrattar mkt tillsammans och går på stan, som alla tjejer gör.

Helt plötsligt när jag var inne på msn så hade jag en ny kontakt som jag int sett förut, jag fråga vem han var, och det var en kille som gick på samma skola som mig. Jag tog chansen på en gång, jag fråga om hans nr, vi skoja lite om att träffas och ha lite kul, men så blev det också, han blev min KK.

[Fan ta mig, jag kan inte riktigt vara klok, jag var så desperat att få kärlek att jag skaffa mig en kille som bara är ute efter sex, en sån kille som man ska dumpa.]

Han blev det, och är det. Han vill fortfarande ha mig, elr så vill han bara ha sex. Jag känner mig patetisk.

JAg kan inte fortsätta mer för nu drar min pappa ut internet, hade alla som läser!